sommarångesten

Ibland brukar jag hävda att jag inte tycker om sommaren. Jag älskar sommaren som alla andra normala människor. Men det är ett sånt antiklimax, allt ställs på sin spets och det blir lite för uppenbart vad som inte fungerar helt bra. Lite som när man är liten och sitter i baksätet på en volvo utan ventilation och kör mil efter mil över halva Gotland, och exakt alla eventuella spänningar i familjerelationerna får tid och näring att odlas och växa tills de exploderar och allt krockar. Eller när man har sommarlov och paus från sin vardag i skolan, och när man blir tvungen att ringa och bestämma med människor om man vill träffa dem, och det blir det så mycket mer uppenbart hur många man har som man faktiskt vill träffa, och hur kapabel eller inkapabel man är att se till att få göra det. Eller att man har massor av veckor ledigt att disponera som man vill, men när man får utrymme att själv bestämma vad man vill göra med sin tid så blir det tydligt hur dålig man ibland är på att veta vad man vill, och hur mycket man gör som man inte alls trivs med längre, och så sitter man där i någon solstol i trägården och har egentligen inte lust med någonting. Och allt prövande och själbedömande symboliserat i sommarens sätt att pröva och bedöma ens jävla kropp. Hej mina lår som jag inte relfekterat över på nio månader, vad gör ni plötsligt konstant i mitt medvetande?

I sommar har jag ledigt, massor av veckor. Jobbar inte mer än några dagar in i juni, och är sen inte upptagen förren mot slutet av augusti. Vad vill jag göra med all ledig tid Jag är så sjukt bra på att få för mig att jag vill göra saker jag inte alls vill. Förra sommaren tillexempel råkade jag åka på någon sorts sol- och festsemester till en partyort vid medelhavet. Jag solar inte. Jag fullkomligt avskyr lättklätt suparfestande. Och jag har mycket litet till övers för den den när typen av sönderbrända och genomsalta natur som medelhavsländer erbjuder under senare delen av sommaren. Inga nyheter där, allt det har jag länge vetat om mig själv. Så varför åker jag till en partystad full av packade sextonåringar i hotpants och sönderrivna tshirts där 1) majoriteten av stan består av klubbar varav alla har minst en stippstång och 2) resterande av strandremsor med uthyringsbara solstolar? Och längtar hem så fort jag klivit ur planet, för det är först DÅ jag kommer på idén att jämföra vad jag tycker är ett trevligt sätt att spendera mitt liv med vad den här semestern erbjuder.

Varför, varför gör jag så? I sommar är min plan att tänka först. Och bränna pengar, tid och jordens resurser på semesterresor, sen.